Follow my blog with Bloglovin

Tårar faller för denna historia

Godmorgon min Vän
igår morse vaknade jag av att jag hade något i ögat. Det var en ögonfrans. När jag skulle ta ut den vägrade den visa sig, den försvann bakom ögongloben. ARG! Jag svor några gånger - under hela dagen låg den där jäkla ögonfransen och skavde. IRRITERANDE!
Igår kväll fick jag ett besked. En vän till mig och syrran har gått bort. Marken försvann under mina fötter, en känsla av att hela världen rasar. Miljoner tankar flög genom mitt huvud i loppet av en sekund..tänk om det är så att vi inte uppskattar våra nära och kära tillräckligt, oroar vi oss för mycket i onödan, är vi tacksamma tillräckligt? Slutför vi det vi påbörjar? Förhindrar vår rädsla oss från vissa saker vi vill göra? Stannar vi upp tillräckligt många gånger för att njuta av stunden? Går vi vidare snabbt nog? Är vi dåliga på att säga "jag älskar dig"? Stannar vi kvar för länge i dåliga förhållanden?..Bryr vi oss för mycket om vad andra tänker och tycker?
Jag klagar över småsaker som en obehaglig ögonfrans....medan en annans liv tar slut - bara sådär. Han blev 32 år. 
Jag klagar inte mer. Aldrig mer. 
Emma. MII
 
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: